För fyra år sedan gick en tjej hem från skolan med sin kompis. De skulle åka till Vemdalen. Men först skulle tjejen säga hejdå till en grå och en brun kanin. Det hejdå:et som var det sista för den bruna kaninen.

Tjejen som ni nyss läste om är jag och kaninen är Frida. Jag minns fortfarande dagen i detalj. Jag kommer ihåg hur jag och Johanna gick fel när vi skulle gå hem till mig. Hur Frida låg helt hjälplöst och kippade efter andan. Hur jag fick panik och höll i min finaste kanin och sa att "det kommer bli bra". Varför blev det då inte bra? Varför togs hon ifrån hennes syster? Varför fick inte hon fortsätta sitt liv? Varför? Varför? Varför?

Alla sömnlösa nätter som jag hade framför mig. Det var inte bara efter saknaden efter Frida utan det var att Teddy var ensam. Hon hade nu 4 år framför sig att leva själv. Ensam ute i mörkret. Hon hade bara mig kvar.

 

Min lilla hårboll. Jag saknar dig. Jag saknar er. Då vi tävlade. Frida var den finaste och Teddy var den sportigaste. Alla diplom vi skrev ut. Jag saknar ♥