Cooper har gått jättebra två dagar i rad så därför tänke jag och Josefin ta en skritttur med lite trav idag. Dock slutade ridturen i att hästjäkeln fick för sig att skena iväg, samma visa som han gjort några gånger innan. Dock var det riktigt äckligt denna gång. Jag väntade bara på att han skulle gå omkull, men det blev snarare jag som inte höll mig kvar.

 

Om jag ska dra hela historien så kommer den här:

 

Equulius som Josefin red var lite väl taggad och drog iväg i galopp några gånger. Cooper brydde sig inte så mycket om det så vi kunde trava efter lite lugnt. När vi vände och var påväg hem drog Equulius iväg ännu en gång och snabbare än förut. Så jag skulle trava lite men hann inte tänka mer innan Cooper sprang för livet. Desto mer jag försökte bromsa desto fortare sprang han. Det fanns ingenting att göra utan bara hänga med. Måste också tillägga att det är nästan bara nedförsbackar påväg hem.

 

Josefin fick stopp på Equulius genom att vända honom, vilket ledde till att han stod tvärs över vägen och det fanns ingen stans för Cooper att ta vägen. Jo men då kan man hoppa ner i diket, och självklart där det är som brantast. Då var jag nästan säker på att han skulle gå omkull och bryta benet eftersom det var höggräs och man såg inte marken. Jag trodde det var iallfall en-en och en halv meter ner men det var det inte som tur var. Han hoppade upp på vägen nästan direkt efter han kommit förbi Equulius. Paniken som då kom upp i min skalle då var att det stod en traktor mitt i vägen där det var jättetrångt att gå förbi. Traktorn hade också spetsar som stod rakt ut (den hade ingen skopa). Eftersom Cooper var helt blockad så visste jag inte riktigt vad han skulle göra då den kom där. Som tur var blev han rädd ca 20 meter innan och kastade sig ut på en åker och jag åkte i backen, vilket fick stopp på allt.

 

Under den korta stunden medans vi galopperade nere i diket tills jag åkte av tänkte jag tusen saker även fast det kanske var 10 sekunder. När jag kom på att traktorn stod där tänkte jag slänga mig av i farten för att jag förstod att det var det enda sättet att få stopp. Jag hade liksom ingenitng att säga till om där uppe på ryggen.

 

Fjärde gången han skenar iväg sådär. Så himla mystiskt för han kopplar bort allt. Men det känns inte heller som om han tar bettet för att när jag tar tag i tyglarna så reagerar han genom att slänga med huvudet, försöka kasta sig åt sidorna och "komma undan", men det blir nästan som att han får mer panik och springer fortare då.

 

Aja, det är bara att vänta tills nästa gång och testa andra metoder då. Jag bryr mig inte om att jag åker i backen för det blir oftast inte så dramatisk. Utan det är mer att han springer tills han stupar, jag är livrädd att han ska göra illa sig.