Idag vandrade vi iväg och var borta ca 40 minuter. På vägen dit var han som han brukar. Lunkade på ganska lugnt men höll ändå min takt vilket var bra. Istället skulle han gå med huvudet i min rygg, kände ett par gånger (läs: tusen gånger) på min luva, petade med mulen på min arm och gjorde jag inget försökte han nafsa i jackan gången efter. När jag sa åt honom flög han i luften som om han var helt oskyldig. Alltså det är svårt att inte skratta åt honom för han är så himla söt och man ser riktigt i hans blick att han tycker det är jättekul. (Detta gör han då varje gång man är ute och går med honom så är inget nytt) Men jag vet själv att det inte är okej att han ska bitas, det är liksom inte acceptabelt. 

 

När vi vände och gick hem blev det en annan inställning i Coopers hjärna. Jättepigg och ville springa hela tiden. Sprang en kort bit med honom för att se hur han rörde sig och då försökte han dra iväg i galopp och småbockade/studsade på stället. Lite svårt för mig att hänga med i hans räsergalopp. Roligt ändå att han är pigg och glad och tror han tycker det är mysigt att få gå ut på promenad med mig på sidan istället för på ryggen.