För ett år sedan skulle jag inte ens kunna drömma om att mitt liv skulle se ut som det gör nu. Jag hade inte ens tänkt tanken en liten millisekund på att jag skulle ha en häst om ett år.

 

Jag vet inte om jag hade fått reda på att Hugo skulle flytta, men hur som helst vi säger att jag inte hade fått reda på det. Då skulle jag tro att jag fortfarande skulle rida honom. Teddy tänkte jag inte så mycket med, bara vara tacksam för varje dag som kom och att hon var frisk hela tiden. Jag hoppades på att hon fortfarande skulle finnas vid liv om ett år.

 

Resten av allt skulle bara vara som vanligt.

 

Allt vände så himla fort. Söndagen den 12 augusti var sista dagen på ridlägret. Då skulle Hugo åka till sitt nya hem, till Linda, Jessica och Humle. Två dagar senare kommer den dagen jag aldrig någonsin ville skulle komma. Att behöva tvinga en veterinär för att så fort som möjligt avliva min andra halva. Att behöva d-ö-d-a Teddy. En kanin, men, min allra bästa vän.

 

Att jag nu står här med en häst är omöjligt egentligen. En helt egen livs levande häst. Om någon som kunde se in i framtiden hade sagt till mig för ett år sedan att jag skulle ha en häst om ett år så hade jag skrattat och frågat om det var en leksakshäst. Men det är det inte, det är världens bästa Cooper.